viktigtstrunt

Varje gång en sms-konversation påbörjas,
vad den än må handla om från början - kärlek, jobb,
vardagligt - ja oavsett, så slutar det alltid i långa
snusk-sms. "I shared too much" här kanske - men det
struntar jag i. Passionen går inte att likna vid något annat,
den här killen alltså - min klippa som gör mig galen på alla
underbara sätt som finns.

Tågskump i lite mer än 2 timmar, katten har blivit åksjuk
och spytt i min mössa. Jag är också åksjuk, ett herrans skumpande.
Har hittills inte spytt någonstans. Men det är nog fan på gång.

Jag blir alltid lite illa till mods när någon jag känner snackar
skit om sina vänner - som denne någon sedan både umgås med
och då också gärna i offentliga sammanhang överöser med
bekräftelser i olika former.

Vad säger en sådan människa när man själv inte är närvarande?
Jag tror ofta att folk som håller på sådär i grund och botten
är både konflikträdda och egentligen inte helt nöjda eller
lyckliga eller måste vara alla till lags.
Det ultimata vore ju att säga rakt ut vad man känner eller
helt enkelt avskärma sig från dom man pratar skit om.
Vi är väl för gammla för sånt egentligen, skitsnack alltså?
Tillvaron med såna vänner blir så jävla jobbig när allt ligger
strax under ytan och bubblar. Inte sant?

Har firat påsken med pojkvän + dennes jättestora släkt.
Vi har promenerat i skogen, prarat om viktigt strunt, dragit
upp ett jättestort staket och alla utom Undertecknad har ätit upp
en gammal bagge. Det är alltid ett visst kärleksfullt underhållningsvärde
i att jag är vegetarian. Baggen har levt och frodats och slutligen dött
på gården - så han kunde samtliga (enligt mig) äta med gott samvete.

Jag frös mig själv och min käke till fördärvet förra helgen,
jobbade utomhus bland tigrarna och helvete vilken sibirisk
kyla som smög sig in. Resulterade i att jag är oförmögen att
gapa stort och tugga något som är hårdare än vatten. Typ.
Överansträngd muskel. Kul. Igår hade jag namnsdag - mitt tredje
namn. Vilket jag och alla andra 20 personer glömde bort.

Jag har en "ledig" vecka - spenderas i smutsiga Stockholm,
bättre hälft kommer till helgen. Jag ska göra 3 intervjuer + skriva artikel
och förbereda föreläsningar och grejer jag ska hålla i. Mycket jobb.
Vila den där jävla käken ska jag också försöka...

För några veckor sedan filosoferade jag högt och länge 
om missunnsamhet. Pladask i min pojkväns säng låg jag och
pratade vitt och brett om detta, om varför det uppstår och
varför jag kände att jag fått det från två vänner jag betraktat som
nära vänner. Jag kände så, jag har känt så ganska länge nu.
Det är svårt att förklara eller sätta ord på - det är som små pikar,
kommentarer, bemötande. Sånt man liksom känner av.

Det går nästan hand i hand med jantelagen.
Medelmåttan är ok, ingen annan. Det får inte gå för bra,
om det gör det så är det tur eller orättvist, inte belöning och
utdelning för massa slit och vilja.

Jag kände hur långt jag komit i min egen personliga utveckling
och att jag mådde bra över att distansera mig från detta och dessa.
Mindre sårad och besviken, mer glad. Ja, fram tills min pojkvän
någon vecka senare kammade hem besked om
12.000 på skatten - vilket han jublande meddelade via sms varpå
jag svarade så jävla missunnsamt och bittert så hälften hade räckt.

Avundsjuk och missunnsam. Han har jobbat som en idiot, sparat, betalat
för mycket i skatt. Han förtjänar det han får och jag projicerade något helt annat
på honom och hans utdelning. Det fina är/var att jag insåg detta 5 minuter
senare och ringde upp för att ge min ärliga förklaring.
Det är det fina med honom, han förstår alltid. Aldrig missuppfattningar.
Jag blir missunnsam i korta stunder - innan jag fattar att mitt liv och mina utdelningar
helt och håller ligger hos mig. Om det går bra för andra så bör man glädjas och inspireras
i synnerhet om det är ens vänner. Inte försöka tjura, förminska, inte erkänna eller
bara vara sådär jävla missunnsam.

Om man tuggar och smaskar med öppen mun,
får mat runt munnen, pratar med mat i munnen och
är +20 ja då är man lite dum i huvet.

Jag gillar allt som oftast ord. Dessvärre har folk
hittat på nya smeknamn på ord eller nya slang-ord etc,
ord som oftast är helt vidriga.
Ord som uttrycker att någonting smakat gott:
nom nom eller mumma. Vem fan säger så? En 5-åring?
Jag får lite rysningar av dessa ord, kan inte riktigt fastslå varför de
äcklar mig så. Men usch.
Nom nom?! Usch.

Särskrivningarna man tvingas läsa överallt är även dessa helt horribla.
Oj vad bitsk jag låter nu. Å andra sidan är det aldrig ok att särskriva
ord som ska stå ihop. Vi har alla gått i skolan. Där lärde vi oss att skriva.

Han låter mig hållas ganska ofta.
Trots att jag stökar omkring i köket, ställer tillbaka
allt på helt fel plats, skålar i skafferiet, stekpanna
bland plastpåsarna etc.
Han lugnar mig när jag far omkring som en studsboll
och skrattar aldrig när jag blir hysterisk över att jag snart
är 26 och därmed bara har 4 år på mig att göra femtioelva miljoner grejer.
Han känner alla mina sidor och jag låter honom göra det.
Han är min klippa. Det känns så overkligt att ha hittat en sån
"perfect match" som han är. Jag kan liksom inte sluta titta på honom
eller förundras. Han ger mig fortfarande fjärilar i magen
och även om det känns som det mest naturliga och självklara i hela världen
att vara med honom så är det samtidigt alltid helt nytt och spännande.

Ovärderlig och obeskrivlig känsla.

Den här dagen har inte börjat bra.
Försov mig och möttes därefter av motgångar i form
av skrivare som inte ville fungera, e-legitimation som inte
ville fungera, intyg som försvunnit i min etta.. ja, ett icke
önskvärt kaos.

Till och med mina nagelband är förjävliga idag.
Suck. I 2 månader och 2 veckor ska jag pendla
mellan 2 städer, jag jobbar i båda. Det kommer
bli sådär skönt stökigt. Just nu känner jag mest
kaos inför det hela. Ska på en intervju i eftermiddag
dessutom - allt för att späda på min nervositet.

Tiden går på tok för fort.

Man måste älska söndagar.
I synnerhet soliga söndagar, lediga söndagar
och allra med sådana söndagar som dessutom tillbringas
med min pojkvän. Ingen av oss jobbar, ingen måste
plugga eller träna - heldag, i hans famn.

Jag har blivit lite småkär i mina promenader.
Solen skiner och jag är ute och powerwalkar två gånger
om dagen. Jag mår som bäst utomhus med solen i nyllet.

Imorse kombinerade jag min powerwalk med ica maxi.
Det va trevligt fram tills jag hamnade i kön till kassan. Framför mig
satt en liten unge i en kundvagn och försökte kommunicera med mig.
Jag försökte att inte kommunicera tillbaka. Mest för att snoret rann ner
över hans mun och det såg rentav horribelt ut. Riktigt snorgrönt och vidrigt.

Nåja. Dagen är inte förstörd för det. Det är lustigt att jag inte har några
som helst problem med att mina marsvin äter sin egen avföring ibland.
Människosnor däremot får mig att vilja vända mig ut och in av avsky.

Jag finner det ofta så otroligt lustigt, att "folk" kan lalla
runt i sin bubbla, prata om gardiner, inköp och fjant-problem
medan jorden går under. Medan barn mördas, blir barnsoldater,
hamnar i trafficking, medan djur utrotas, hav utfiskas, kemikalier
gör oss sjuka och infertila etc etc etc.

Folk fokuserar på sin lilla bubbla, på sina tv-program, sina
lyxproblem, är missunnsamma mot sina vänner, pratar mest
om andra och om varandra och pratar strunt.
Jag  undrar om dom någon gång känner något på riktigt,
om dom någon gång reflekterar över var bananen kom ifrån, vem
som fick lida och dö för att just hon/han skulle ha en banan.

Man ska inte gå omkring i ett svart åskmoln för att jorden
går åt helvete. Men kanske öppna ögonen och vidga sin blick,
åstadkomma något, sätta bollen i rullning. Inte stoppa huvet i sanden
och köpa något nytt för att döva något gammalt.

Han är som jag - fast kille, mer envis och med tjockare hår.
Jag blir, ärligt talat/skrivet, väldigt sällan avundsjuk på folk.
Det jag vill ha det ser jag till att få och jag är den jag vill vara.
Han däremot, min pojkvän, han är en av de få jag är avundsjuk på.
Just för att han har tjockt mörkt chokladbrunt hår med massa volym.
Ja, vilken grej att va avundsjuk på egentligen.. men han har exakt
det håret jag vill ha och aldrig kan få.

Han gnäller över det också vilket bara späder på min missunnsamhet.
Han är så fin så att jag inte kan koncentrera mig på något annat
än honom och hans jävla hår.

I övrigt är han enastående.