viktigtstrunt

För några veckor sedan filosoferade jag högt och länge 
om missunnsamhet. Pladask i min pojkväns säng låg jag och
pratade vitt och brett om detta, om varför det uppstår och
varför jag kände att jag fått det från två vänner jag betraktat som
nära vänner. Jag kände så, jag har känt så ganska länge nu.
Det är svårt att förklara eller sätta ord på - det är som små pikar,
kommentarer, bemötande. Sånt man liksom känner av.

Det går nästan hand i hand med jantelagen.
Medelmåttan är ok, ingen annan. Det får inte gå för bra,
om det gör det så är det tur eller orättvist, inte belöning och
utdelning för massa slit och vilja.

Jag kände hur långt jag komit i min egen personliga utveckling
och att jag mådde bra över att distansera mig från detta och dessa.
Mindre sårad och besviken, mer glad. Ja, fram tills min pojkvän
någon vecka senare kammade hem besked om
12.000 på skatten - vilket han jublande meddelade via sms varpå
jag svarade så jävla missunnsamt och bittert så hälften hade räckt.

Avundsjuk och missunnsam. Han har jobbat som en idiot, sparat, betalat
för mycket i skatt. Han förtjänar det han får och jag projicerade något helt annat
på honom och hans utdelning. Det fina är/var att jag insåg detta 5 minuter
senare och ringde upp för att ge min ärliga förklaring.
Det är det fina med honom, han förstår alltid. Aldrig missuppfattningar.
Jag blir missunnsam i korta stunder - innan jag fattar att mitt liv och mina utdelningar
helt och håller ligger hos mig. Om det går bra för andra så bör man glädjas och inspireras
i synnerhet om det är ens vänner. Inte försöka tjura, förminska, inte erkänna eller
bara vara sådär jävla missunnsam.