viktigtstrunt

Varje gång en sms-konversation påbörjas,
vad den än må handla om från början - kärlek, jobb,
vardagligt - ja oavsett, så slutar det alltid i långa
snusk-sms. "I shared too much" här kanske - men det
struntar jag i. Passionen går inte att likna vid något annat,
den här killen alltså - min klippa som gör mig galen på alla
underbara sätt som finns.

Tågskump i lite mer än 2 timmar, katten har blivit åksjuk
och spytt i min mössa. Jag är också åksjuk, ett herrans skumpande.
Har hittills inte spytt någonstans. Men det är nog fan på gång.

Jag blir alltid lite illa till mods när någon jag känner snackar
skit om sina vänner - som denne någon sedan både umgås med
och då också gärna i offentliga sammanhang överöser med
bekräftelser i olika former.

Vad säger en sådan människa när man själv inte är närvarande?
Jag tror ofta att folk som håller på sådär i grund och botten
är både konflikträdda och egentligen inte helt nöjda eller
lyckliga eller måste vara alla till lags.
Det ultimata vore ju att säga rakt ut vad man känner eller
helt enkelt avskärma sig från dom man pratar skit om.
Vi är väl för gammla för sånt egentligen, skitsnack alltså?
Tillvaron med såna vänner blir så jävla jobbig när allt ligger
strax under ytan och bubblar. Inte sant?

Har firat påsken med pojkvän + dennes jättestora släkt.
Vi har promenerat i skogen, prarat om viktigt strunt, dragit
upp ett jättestort staket och alla utom Undertecknad har ätit upp
en gammal bagge. Det är alltid ett visst kärleksfullt underhållningsvärde
i att jag är vegetarian. Baggen har levt och frodats och slutligen dött
på gården - så han kunde samtliga (enligt mig) äta med gott samvete.

Jag frös mig själv och min käke till fördärvet förra helgen,
jobbade utomhus bland tigrarna och helvete vilken sibirisk
kyla som smög sig in. Resulterade i att jag är oförmögen att
gapa stort och tugga något som är hårdare än vatten. Typ.
Överansträngd muskel. Kul. Igår hade jag namnsdag - mitt tredje
namn. Vilket jag och alla andra 20 personer glömde bort.

Jag har en "ledig" vecka - spenderas i smutsiga Stockholm,
bättre hälft kommer till helgen. Jag ska göra 3 intervjuer + skriva artikel
och förbereda föreläsningar och grejer jag ska hålla i. Mycket jobb.
Vila den där jävla käken ska jag också försöka...

För några veckor sedan filosoferade jag högt och länge 
om missunnsamhet. Pladask i min pojkväns säng låg jag och
pratade vitt och brett om detta, om varför det uppstår och
varför jag kände att jag fått det från två vänner jag betraktat som
nära vänner. Jag kände så, jag har känt så ganska länge nu.
Det är svårt att förklara eller sätta ord på - det är som små pikar,
kommentarer, bemötande. Sånt man liksom känner av.

Det går nästan hand i hand med jantelagen.
Medelmåttan är ok, ingen annan. Det får inte gå för bra,
om det gör det så är det tur eller orättvist, inte belöning och
utdelning för massa slit och vilja.

Jag kände hur långt jag komit i min egen personliga utveckling
och att jag mådde bra över att distansera mig från detta och dessa.
Mindre sårad och besviken, mer glad. Ja, fram tills min pojkvän
någon vecka senare kammade hem besked om
12.000 på skatten - vilket han jublande meddelade via sms varpå
jag svarade så jävla missunnsamt och bittert så hälften hade räckt.

Avundsjuk och missunnsam. Han har jobbat som en idiot, sparat, betalat
för mycket i skatt. Han förtjänar det han får och jag projicerade något helt annat
på honom och hans utdelning. Det fina är/var att jag insåg detta 5 minuter
senare och ringde upp för att ge min ärliga förklaring.
Det är det fina med honom, han förstår alltid. Aldrig missuppfattningar.
Jag blir missunnsam i korta stunder - innan jag fattar att mitt liv och mina utdelningar
helt och håller ligger hos mig. Om det går bra för andra så bör man glädjas och inspireras
i synnerhet om det är ens vänner. Inte försöka tjura, förminska, inte erkänna eller
bara vara sådär jävla missunnsam.