viktigtstrunt

Han låter mig hållas ganska ofta.
Trots att jag stökar omkring i köket, ställer tillbaka
allt på helt fel plats, skålar i skafferiet, stekpanna
bland plastpåsarna etc.
Han lugnar mig när jag far omkring som en studsboll
och skrattar aldrig när jag blir hysterisk över att jag snart
är 26 och därmed bara har 4 år på mig att göra femtioelva miljoner grejer.
Han känner alla mina sidor och jag låter honom göra det.
Han är min klippa. Det känns så overkligt att ha hittat en sån
"perfect match" som han är. Jag kan liksom inte sluta titta på honom
eller förundras. Han ger mig fortfarande fjärilar i magen
och även om det känns som det mest naturliga och självklara i hela världen
att vara med honom så är det samtidigt alltid helt nytt och spännande.

Ovärderlig och obeskrivlig känsla.